Karbapenemresistenta bakterier hos sällskapsdjur växande One Health-hot
Karbapenemresistenta Enterobacterales är fortfarande ovanliga hos hundar och katter, men antalet rapporterade fynd ökar. En ny vetenskaplig översikt pekar på risken för spridning inom djursjukvården och mellan djur och människor. Forskarna efterlyser bättre övervakning, diagnostik och vårdhygien – och ett tydligt One Health-perspektiv.
Publicerad 2026-09-07
Karbapenemer tillhör de antibiotika som används inom humanmedicinen för behandling av allvarliga infektioner orsakade av multiresistenta gramnegativa bakterier. Resistens mot dessa antibiotika betraktas därför som ett allvarligt hot mot möjligheten att behandla svåra infektioner.
Nu uppmärksammas karbapenemresistenta Enterobacterales, CRE, allt mer även inom veterinärmedicinen. I en ny artikel i Journal of the American Veterinary Medical Association sammanfattar forskare kunskapsläget om förekomst och spridning av CRE hos sällskapsdjur, framför allt hund och katt.
Förekomsten bedöms fortfarande vara låg i USA, men antalet identifierade fall har ökat. CRE har bland annat påvisats hos djur med urinvägsinfektioner, sårinfektioner och andra kliniska infektioner, men bakterierna kan också förekomma hos djur utan symtom.
Risk för spridning
En särskild utmaning är risken för spridning inom djursjukvården. Utbrott på veterinärsjukhus har visat att bakterierna kan överföras mellan djurpatienter och överleva i vårdmiljön. Koloniserade djur kan därmed bidra till fortsatt spridning även om de själva inte uppvisar tecken på infektion.
Det finns också rapporter som visar att samma eller närbesläktade resistenta bakterier kan förekomma hos sällskapsdjur och människor i samma hushåll. Det understryker enligt forskarna behovet av att betrakta CRE som en One Health-fråga där djur, människor och miljö kan ingå i samma smittkedjor.
Samtidigt är kunskapsluckorna stora. Det saknas tillräckliga data om hur vanligt CRE faktiskt är bland sällskapsdjur, hur länge koloniserade djur kan bära bakterierna och vilka faktorer som innebär störst risk för infektion eller smittspridning. Begränsad provtagning och övervakning innebär dessutom att fall kan förbli oupptäckta.
Kräver förbättrad diagnostik och övervakning
Författarna pekar därför på behovet av förbättrad diagnostik och övervakning inom veterinärmedicinen. Vårdhygien är en annan central del, inte minst på djursjukhus där många sjuka djur behandlas samtidigt och där antibiotikaanvändningen kan vara högre än i andra delar av djursjukvården.
Ansvarsfull antibiotikaanvändning lyfts också som avgörande. Karbapenemer är inte godkända för veterinärmedicinsk användning i USA men kan i undantagsfall användas utanför godkänd indikation. Författarna betonar vikten av att sådana antibiotika reserveras och att andra behandlingsalternativ används när det är möjligt.
Även om artikeln huvudsakligen beskriver situationen i USA är frågan relevant för svensk djursjukvård. Sverige har internationellt sett ett gynnsamt resistensläge hos djur och en låg antibiotikaanvändning. Att tidigt upptäcka och begränsa introduktion och spridning av nya resistensmekanismer är därför en viktig del i arbetet med att bevara det läget.
Forskarna efterlyser sammantaget ett närmare samarbete mellan veterinär- och humanmedicin för att följa utvecklingen och förhindra att CRE etableras och sprids mellan djur, människor och vårdmiljöer.
Källa: Granick JL. et al. Carbapenem-resistant Enterobacterales in companion animals are an emerging One Health threat. Journal of the American Veterinary Medical Association, 2026.