En särskild typ av multiresistenta bakterier, LA-MRSA, har blivit vanlig i grisbesättningar i flera länder, men hittills inte i Sverige. För att undvika en liknande situation här, och därmed skydda personer som arbetar med grisar, behövs en nationell kontrollstrategi.
Vikten av att skydda lantbrukets djur mot smittsamma sjukdomar är ett högaktuellt ämne i Sverige, där det pågår ett intensivt arbete för att få stopp på ett utbrott av afrikansk svinpest. Men det finns också andra smittor som vi inte vill få in i grisbesättningarna. Ett exempel är multiresistenta bakterier som kan motstå flera antibiotika. Bland dessa utmärker sig LA-MRSA – Livestock-Associated meticillinresistent Staphylococcus aureus – med sin förmåga att anpassa sig till djur.
I många andra länder har LA-MRSA blivit allmänt förekommande i grisbesättningar, men Sverige är hittills förskonat från detta. Ett sätt att förhindra framtida smittspridning och skydda djurhållare i Sverige är att införa en nationell kontrollstrategi. Forskaren Krista Tuominen har i sitt doktorsarbete vid SLU undersökt förutsättningarna för en sådan strategi.
– I Sverige screenas det inte rutinmässigt för LA-MRSA, och smittade grisar uppvisar oftast inte några symtom. Det innebär att det kan ta lång tid innan det upptäcks att LA-MRSA har fått fäste i en besättning.
I sina studier har hon använt avancerade simuleringsmodeller för att analysera hur effektiva en rad olika åtgärder kan vara mot LA-MRSA i svenska grisbesättningar. Modellerna imiterar smittspridning under olika förhållanden, i likhet med de modeller som användes under covid-19-pandemin. Det har dels handlat om förebyggande åtgärder som minskar risken för att få in smittan i en besättning, dels om vad man kan göra för att bli av med smittan i en infekterad besättning.
– Vi har byggt en matematisk modell som så långt som möjligt imiterar en medelstor gård med integrerad grisproduktion, det vill säga en gård som har både egna suggor och slaktsvinsuppfödning, säger Krista Tuominen.
Resultatet visar att det är svårt att utrota bakterien när den väl har blivit utbredd i en grisbesättning.
– Man får räkna med minst 300 dagar innan smittan är helt borta vid integrerad grisuppfödning, och då krävs en rad kombinerade åtgärder.
Förebyggande åtgärder är därför av största vikt för att förhindra smittspridning. Tidig upptäckt och samtidig tillämpning av flera kontrollåtgärder, särskilt under sjukdomsspridningens tidiga skede, ökar möjligheten till utrotning.
Ett sätt att minska risken att få in en smitta i besättningen är att testa alla nya gyltor (”ungsuggor”) som tas in utifrån, och sätta dem i karantän. Andra exempel på förebyggande åtgärder är att byta kläder mellan besök/arbete i olika stallbyggnader, och att rengöra och desinficera stallarna noggrant.
Krista Tuominen visar också att det är stor skillnad på hur länge bakterierna överlever på olika material. Bland annat överlever de längre på plast än på stål och betong, vilket är viktigt att veta då man vill ta fram mer effektiva rengörings- och desinfektionsmetoder.
I doktorsarbetet gjordes också intervjuer med grisuppfödare och veterinärer. Det kan vara svårt att motivera lantbrukare att vidta frivilliga kontrollåtgärder eftersom LA-MRSA vanligtvis inte orsakar produktionsförluster eller sjukdom hos grisarna. Uppfödarna sade sig dock vara villiga att genomföra åtgärder för sjukdomsbekämpning, bara de är bevisat effektiva. Avhandlingen belyser vikten av kommunikation mellan olika parter och tillgång till vetenskapliga underlag för effektiva kontrollstrategier.
En längre populärt skriven sammanfattning på svenska finns på s. 105–106 i avhandlingen.
Länk till avhandlingen (pdf)
Pressbild
