Studien, publicerad i Veterinary Medicine and Science, omfattar flera djurslag och granskar evidensläget för intranasal (IN) administrering av sedativa, analgetika och nödmediciner. Nasalslemhinnan är rik på blodkärl och erbjuder snabb absorption direkt till systemkretsloppet utan att läkemedlet passerar levern (first-pass-effekt). Hos djur som är svåra att fixera, aggressiva eller i ett kritiskt tillstånd kan metoden undvika den tid och de risker som är förknippade med IV-åtkomst.

Genomgången visar att dokumentationen för läkemedel som midazolam, dexmedetomidin och butorfanol är mest robust, men att studierna varierar kraftigt i fråga om djurslag, doser och applikationsteknik. detta gör det svårt att dra generella slutsatser. Författaren lyfter fram att de flesta studier är genomförda på sällskapsdjur, medan dokumentationen för häst och lantbruksdjur fortfarande är begränsad.

En central metodfråga som tas upp är volymen vid administreringen. Nasalkaviteten har begränsad kapacitet, och för stor volym riskerar att rinna ned i svalget och ge en lägre och mer opålitlig absorption. Studien förordar atomiseringsanordningar (MAD, mucosal atomization device) framför direktinjektion i näsborren.

Artikeln är en systematisk översikt, inte en klinisk prövning, vilket innebär att den inte tillför ny primärdata utan sammanställer och kritiskt värderar befintlig forskning. Kvaliteten på underliggande studier varierar. Trots det ger översikten en praktiskt användbar bild av vad som är genomförbart i dag och var kunskapsluckorna finns.

För svenska veterinärer som arbetar med akuta situationer, oavsett om det handlar om en aggressiv katt på en mottagning eller ett nödfall i fält, är metoden värd att känna till som ett komplement till konventionella administreringsvägar.

Referens: Jafarbeglou M. A Multispecies Systematic and Critical Review of Intranasal Administration in Veterinary Anaesthesia and Emergency Care: Promising Evidence and Overlooked Challenges. Veterinary Medicine and Science, 2026.