Det finns en stor variation mellan olika klövviltsarter i deras betydelse för spridning av de fästingburna sjukdomarna borrelios och fästingfeber. Det visar en ny avhandling från SLU.
Dovhjort, älg och kronhjort har stor betydelse för smittspridningen av en typ av fästingfeber som kan vara farlig för både människor och boskap. Vildsvin däremot sprider varken fästingfeber eller borrelios.
I en ny avhandling från SLU har fem vanliga klövviltsarters betydelse för spridning av borrelios och fästingfeber studerats. Antalet fästingar på 131 dovhjortar, 30 rådjur, 61 kronhjortar, 15 älgar och 87 vildsvin som fällts under jakt i Södermanlands, Stockholms och Östergötlands län räknades. Därefter testades både klövvilt och fästingar för två olika bakterier: Borrelia burgdorferi, som orsakar borrelios, och Anaplasma phagocytophilum, som orsakar fästingfeber (eller betesfeber) hos boskap och människor.
Resultaten visar en stor skillnad i hur många fästingar de olika klövviltsarterna bar på. Dovhjort hade flest fästingar medan vildsvin knappt hade några alls.
– Skillnaderna i fästingantal påverkar hur viktiga de olika klövviltsarterna är för att sprida smitta. Eftersom vildsvinen knappt hade några fästingar är arten inte heller lika viktig för spridningen av fästingburna sjukdomar generellt, säger Nannet Fabri, doktorand vid SLU.
Bakterierna som orsakar borrelios fanns inte hos någon av klövviltsarterna, vilket var förväntat, medan olika typer av bakterien som orsakar fästingfeber hos människor och boskap hittades hos alla arter utom vildsvinen.
– Min forskning visar vikten av att inte se allt klövvilt som en homogen grupp, utan studera arterna enskilt i forskning om fästingar och fästingburna sjukdomar, säger Nannet Fabri.
Länk till avhandlingen här
Läs hela pressmeddelandet här
