I sin kandidatuppsats inom arbets- och organisationspsykologi på Mitthögskolan har Ossian Hagevi och Anna Olsson gjort intressanta fynd om veterinärer och djursjukskötares psykiska hälsa.
I studien som heter Veterinärers och Djursjukskötares Psykosociala Miljö, Empati och dess relation till Psykiskt Välbefinnande i Sverige. En enkätundersökning med inblick i svensk djursjukvård inom arbets- och organisationspsykologi var majoriteten av deltagarna veterinärer, varför uppsatsens slutsatser ät mer representativa för veterinärer än för djursjukskötare. Utifrån SCB:s statistik från 2018 deltog upp mot 9 procent av landets yrkesverksamma veterinärer i studien.
Nedan följer en liten sammanfattning av studien:
Angående personalens psykosociala arbetsmiljö fann författarna att upplevelsen av balans mellan arbete och fritid (work-life balance) och stödjande arbetsförhållanden var viktiga för bättre psykiskt välbefinnande. Stödjande arbetsförhållanden innebär uppmuntran, social sammanhållning och god feedback med tydligt ledarskap på arbetsplatsen. Då veterinäryrket ställer flera emotionella krav och medför en generellt hög arbetsbelastning drar författarna slutsatsen att just stöd i arbetet och en upplevd balans i livet är viktiga faktorer för individens återhämtning och bearbetning av arbetets innehåll. Individens upplevelse av balans mellan arbete och fritid är beroende av flera delar i livet, exempelvis familjeansvar, arbetsmiljö, och känslan av en tillräcklig belöning för sin ansträngning. Den är alltså inte enbart beroende av enstaka faktorer som arbetstid.
Socialt stöd av nära och kära visade sig också vara viktigt för djursjukvårdspersonalens psykiska välbefinnande, vilket är en viktig privat faktor som påverkar individen. Socialt stöd, likt stödjande arbetsförhållanden är oftast en indikator för högre välbefinnande, vilket stämmer även i det här fallet.
Utöver att enbart undersöka miljömässiga faktorer i arbetet och privatlivet (såsom socialt stöd) undersöktes också personlighet i form av två aspekter av empati. På förhand resonerade författarna att personal med en mer empatisk personlighet kan påverkas mer av detta emotionellt krävande arbete, och därmed vara i större risk för psykisk ohälsa. Intressant nog, skriver de, visade det sig att personalens nivå av sympatikänslor inte var relaterad till nivån av psykiskt välbefinnande. Däremot visade resultatet att högre upplevd inre ångest i emotionellt laddade situationer relaterar till sämre välmående. Utifrån detta tänker de sig att veterinärer som exempelvis känner sig illa till mods, känner sig helt utan kontroll, rädda, och väldigt uppjagade i känslomässigt svåra situationer med djur och djurägare, riskerar att utveckla sämre psykiskt välbefinnande. Alltså verkar det inte vara sympatikänslorna i sig som är bekymret, utan snarare den inre oron i den tuffa situationen. Veterinärer som kämpar med detta kan behöva ett större emotionellt stöd. En idé kan vara att genomföra emotionell kommunikationsträning med syfte att dessa veterinärer kan känna sig tryggare och mer självsäkra i sitt agerande.
Av de yrkesspecifika faktorer som undersöktes framgick att upplevelsen av interaktioner med djurägare ofta upplevs som stressfylld och att det, i kombination med djurägare som har orealistiska förväntningar, bidrog till sämre välbefinnande. Dock inte i samma utsträckning som ovan nämnda faktorer. Svårhanterliga interaktioner med djurägare kan till exempel vara att förmedla negativa besked om djurets behov och att kunna bemöta de känslor som uppkommer i och med detta. Utöver detta ska veterinären förmedla sin medicinska expertis och hantera sina egna känslor kopplade till situationen. Uppsatsens författare tycker sig se att mötet med djurägare är en del av yrket som är svårare att kontrollera och mer stressande då djurägaren kan motsätta sig medicinska utlåtanden.
Utifrån tidigare forsknings tvetydighet om avlivning kopplat till veterinärers välbefinnande ville de vidare undersöka om avlivningsfrekvens och upplevelsen av avlivningsprocessen kunde förutsäga psykiskt välbefinnande. Resultaten visade på ett svagt samband mellan avlivningsprocessen som stressande och sämre välbefinnande, men inget mer än så. Varför avlivningsprocessen inte kunde predicera välbefinnande kan ha flertal förklaringar. Avlivningar är en vanlig arbetsuppgift och kan rationaliseras som en nödvändig handling för att avsluta ett lidande. Det kan vara så att veterinärer och djursjukskötare är väl förberedda på att avlivning är en del av jobbet, och har de emotionella verktyg som krävs för att hantera arbetsuppgiften. I forskning om suicid förekommer resonemang om att vara delaktig i avlivningar kan minska rädslan för döden (riskfaktor för suicid) men också ge insikt om dödens slutgiltighet för personer med depression (skyddsfaktor för suicid). Det skulle enligt uppsatsförfattarna vara intressant att studera avlivning kopplat till de emotionella och existentiella aspekterna på en djupare nivå för att få förståelse för dess eventuella relation till välmående. Det verkar inte som att den forskning som har gjorts med avlivning i direkt koppling till välbefinnande har resulterat i något användbart resultat, skriver de.
Slutligen är författarna försiktiga med att dra några definitiva slutsatser kring orsaksriktning med sin studie. Däremot, menar de, ger resultatet indikationer på vilka områden inom arbetet som relaterar till psykiskt mående och därmed vilka faktorer som är relevanta för framtida studier eller interventioner på arbetsplatsen. Det kan också vara intressant att undersöka till vilken grad veterinärutbildningen förbereder studenterna på arbetets psykiska krav. Exempelvis kan studenterna redan på utbildningen få utökad träning i kommunikationsfärdigheter.
