Forskare vid SVA och SLU har undersökt vilka faktorer som kan påverka risken för fågelinfluensautbrott på svenska fjäderfägårdar. I en fall–kontrollstudie jämfördes 15 gårdar som drabbades under 2020–2021 med 33 jämförbara gårdar utan utbrott.

Uppgifter samlades in genom intervjuer med djurägare och djurskötare samt observationer på gårdarna. Forskarna gjorde också en separat analys av registeruppgifter och sex års utbrottsdata.

Förekomst av vilda vattenfåglar nära gårdarna var förknippad med utbrott. Änder, gäss och svanar kan bära på fågelinfluensavirus och bidra till ett högt smittryck i miljön runt fjäderfähusen.

Även fler fåglar på gården var kopplat till utbrott i båda analyserna. I fall–kontrollstudien sågs dessutom ett samband med antalet fjäderfähus. En möjlig förklaring är att större verksamheter innebär fler tillfällen då människor, utrustning och transporter kan föra in smitta.

Registeranalysen visade också skillnader mellan produktionsformer: kalkoner hade högre risk för utbrott och slaktkycklingar lägre. Skillnaderna kan bero på både fåglarnas mottaglighet och hur produktionen bedrivs.

Ingen säkerställd skillnad i smittskydd

Forskarna kunde däremot inte påvisa något statistiskt säkerställt samband mellan utbrott och den uppmätta smittskyddsnivån. Resultatet innebär inte att smittskydd saknar betydelse. Antalet gårdar var begränsat, och undersökningen visade inte hur konsekvent rutinerna följdes i vardagen.

Det kan också vara svårt att mäta hur effektivt ett smittskydd faktiskt är. Skriftliga rutiner behöver omsättas i handling av alla som arbetar på eller besöker gården.

För veterinärernas rådgivning pekar resultaten på värdet av att bedöma varje gårds samlade riskbild. Forskarna framhåller att skyddet behöver bygga på flera åtgärder som tillsammans minskar risken för att virus från omgivningen når fjäderfäna.

Källa: Grant M et al. The complexity of protecting poultry from HPAIV: Findings from a case-control study in Sweden.Preventive Veterinary Medicine, 2026.