Alfa-1-antitrypsin som biomarkör
En ny studie har undersökt serum- och avföringskoncentrationer av alfa-1-antitrypsin hos friska hundar. Resultaten kan ge en bättre förståelse för hur denna biomarkör kan användas vid diagnostik av kroniska inflammatoriska tarmsjukdomar och proteinförlorande enteropatier.
Publicerad 2025-03-04

Kan det förbättra diagnostiken av tarmsjukdomar hos hund? Diagnostik av kroniska mag-tarmsjukdomar hos hundar är ofta en utmaning. Alfa-1-antitrypsin (A1-AT) är en proteashämmare som har föreslagits som en möjlig biomarkör för proteinläckage i tarmen. Något som är typiskt vid inflammatoriska tarmsjukdomar och proteinförlorande enteropatier (PLE).
Den aktuella studien undersökte A1-AT-nivåer i serum och avföring hos 50 friska hundar vid Veterinäruniversitetet i Košice, Slovakien. Syftet var att etablera referensvärden och analysera hur faktorer som ålder och kroppsstorlek påverkar nivåerna.
Resultat och klinisk relevans
Forskarna fann att ålder inte påverkade A1-AT-koncentrationerna, men att det fanns signifikanta skillnader mellan hundar av olika storlek. Små hundar hade högre serumkoncentrationer av A1-AT jämfört med medelstora och stora raser. Däremot var alla avföringsprover negativa för A1-AT, vilket indikerar att friska hundar inte förlorar detta protein via tarmen.
För kliniker innebär detta att A1-AT som biomarkör måste tolkas med hänsyn till hundens storlek. Eftersom denna studie endast inkluderade friska hundar är det dock fortfarande oklart hur A1-AT-nivåer förändras vid sjukdom. Forskarna menar att fler studier behövs för att undersöka om A1-AT kan användas för att tidigt identifiera och övervaka sjukdomar som PLE och IBD hos hund.
Kroniska inflammatoriska tarmsjukdomar och PLE är vanliga hos hundar i Sverige, och diagnostiken kan vara komplicerad. Om A1-AT kan valideras som en pålitlig biomarkör skulle det kunna ge veterinärer ett mer icke-invasivt verktyg för att utvärdera sjukdomsaktivitet och behandlingssvar. Än så länge är dock metoden experimentell och behöver ytterligare studier innan den kan integreras i klinisk praxis.