Forskarna undersökte mjältvävnad från älgkalvar födda 2023 och insamlade i Agder samma år. Proverna analyserades med PCR och sekvensering för flera vektorburna smittämnen.

Utöver A. phagocytophilum påvisades Bartonella hos 26 kalvar, motsvarande 81 procent, och Babesia cf. odocoilei hos nio, 28 procent. Hos 28 av de 32 kalvarna hittades minst två smittämnen. Sju hade fynd av samtliga tre. 

Flera infektioner samtidigt

A. phagocytophilum överförs med fästingar och infekterar vita blodkroppar. Bakterien kan försämra immunförsvaret och därmed öka mottagligheten för andra infektioner. Samtidigt kan hjortdjur bära på långvariga infektioner utan tydliga sjukdomstecken. Ett positivt prov behöver därför bedömas tillsammans med andra fynd för att avgöra dess kliniska betydelse. 

För Bartonella hos hjortdjur är älglusflugan en viktig misstänkt vektor. Samlingsbegreppet vektorburna infektioner är därför mer träffande för studiens samtliga fynd än fästingburna infektioner. Beteckningen Babesia cf. odocoilei speglar i sin tur att de europeiska varianternas taxonomiska ställning ännu inte är helt klarlagd.

Sambandet med dödlighet återstår

Att flera smittämnen förekommer samtidigt väcker frågor om deras samlade betydelse för kalvarnas hälsa. Undersökningen kan dock inte visa om infektionerna orsakade eller bidrog till dödsfallen.

Materialet omfattade uteslutande kalvar som hittats döda, och någon kontrollgrupp med friska kalvar saknades. Resultaten säger därför inte heller hur vanliga infektionerna var bland områdets levande älgkalvar. Dessutom saknades patologiska fynd och närmare uppgifter om andra möjliga dödsorsaker. Forskarna efterlyser undersökningar som kombinerar smittämnesanalyser med kliniska, patologiska och ekologiska data. 

Berör även svenska tamdjur

För svenska veterinärer finns en tydlig koppling till betesdjurs hälsa. Anaplasmos, även kallad betesfeber, har klinisk betydelse framför allt hos får och nötkreatur. SVA undersöker för närvarande bakgrunden till rapporter om allvarligare sjukdomsförlopp i södra Sverige och på Gotland.

Den svenska forskningen omfattar bland annat vilka anaplasmaarter som förekommer i fästingar och hos betande idisslare. Tillsammans med undersökningar av vilda djur kan sådan övervakning ge bättre kunskap om smittämnenas cirkulation i miljöer där både vilt och tamdjur exponeras. 

Referens

Ražanskė I, Rosef O, Lipatova I, Griciuvienė L, Radzijevskaja J, Froland Ø, et al. High prevalence and frequent co-infections of vector-borne pathogens in dead moose (Alces alces) calves in Norway. BMC Vet Res. 2026 Oct 12