Att ställa korrekt diagnos vid misstänkt ringorm är avgörande för både djurets hälsa och smittskyddet. Men ingen diagnostisk metod är heltäckande – vilket försvårar kliniskt beslutsfattande.

I en ny översiktsartikel från Dermavet går en grupp veterinär med specialisering inom dermatologi igenom fördelar och begränsningar hos olika diagnostiska metoder – med syftet att hjälpa kliniskt verksamma veterinärer att välja rätt test vid rätt tillfälle, tolka resultaten korrekt och undvika vanliga fallgropar vid diagnostik av ringorm hos hund och katt.

Trichogram (mikroskopi av hårstrån), Woods lampa och svampodling (DTM/SDA) har länge använts som grund. Men dessa kräver lång väntetid eller särskild expertis, och risken för falska negativa är betydande. PCR anses i dag vara den mest tillförlitliga metoden, särskilt i kombination med andra.

Författarna rekommenderar att:

  • PCR används som primär testmetod vid typiska fall.
  • Kombinerad strategi tillämpas vid osäkra eller komplexa fall.
  • Miljösanering och smittspårning sätts in snabbt vid bekräftade fall.
  • Mykologisk odling fortfarande har en roll, särskilt för resistensbedömning eller verifiering.

Artikeln innehåller även en detaljerad algoritm för diagnostik av misstänkt dermatofytos hos hund och katt.

Läs hela artikeln hos Dermavet här.