Vården av räddade djur är en växande del av stordjursveterinärmedicinen i USA – och på sikt kanske också i Sverige (amerikanska trender brukar ju komma hit). Artikeln bygger på en enkätstudie vid ett stort veterinärt undervisningssjukhus i östra USA.

130 medarbetare deltog – från veterinärer till djurskötare. Hela 87 % uppgav att de haft moraliska betänkligheter kring vård av räddade eller omplacerade patienter. Över hälften (55 %) ansåg att dessa fall var mer känslomässigt belastande än övriga.

Det som orsakar stressen är inte själva djurens bakgrund, utan de nya förväntningar som vuxit fram. Ofta från ägare med stark koppling till djurrättsaktivism, eller med en syn på djuret som en som fullvärdig familjemedlem.

Behandlingar som tidigare har betraktats som orimliga eller otillgängliga för lantbruksdjur efterfrågas nu regelbundet. Hjärtmedicin till getter, ortopediska ingrepp på gamla suggor, dialys för får. Allt detta sker i ett veterinärt system där varken utbildning, resurser eller evidens är anpassat för avancerad vård av stordjur i livets slutskede.

Samtidigt finns inga riktlinjer för palliativ vård eller hospice för stora djur. Möjligheterna att remittera vidare är ofta obefintliga. Det skapar känslor av otillräcklighet, frustration och etiskt obehag. Något som studien visar drabbar inte bara veterinärer, utan hela vårdlaget. Att vårda djur som ”ska få leva sina liv i fred” utan att ha realistiska verktyg för att bedöma lidande eller begränsa insatser kan leda till sämre välfärd – och ökad moralisk stress.

Även i Sverige förekommer att lantbruksdjur får leva vidare i icke-kommersiella miljöer. Det gäller till exempel räddade hästar, sällskapsgrisar eller höns från hobbyhållning. Även om det är ovanligt med omplacerade kor eller får finns paralleller som gör artikeln relevant för svenska veterinärer. Den belyser behovet av etisk reflektion, kollegialt stöd och praktiska riktlinjer när traditionella artgränser suddas ut i vården.

Läs artikeln här.