”Resiliens” har under senare år blivit ett närmast allestädes närvarande ord inom både veterinärmedicin och samhällsdebatt. Produktionsdjur ska vara resilienta mot sjukdom och klimatförändringar. Livsmedelssystem ska vara resilienta mot kriser. Veterinärer och djursjukskötare förväntas utveckla resiliens mot stress, arbetsbelastning och emotionell press.

Men vad betyder egentligen begreppet?

Det är den frågan forskarna bakom den aktuella artikeln försöker reda ut. I stället för att studera en specifik sjukdom eller behandlingsmetod analyserar de hur själva idén om resiliens har vuxit fram och hur olika definitioner påverkar veterinärmedicinskt tänkande.

Forskarna beskriver tre huvudsakliga sätt att förstå resiliens.

Den första modellen har sina rötter i ingenjörsvetenskap och handlar om förmågan att återgå till ett ”normalt” eller stabilt tillstånd efter störning. Inom veterinärmedicin har detta synsätt länge präglat diskussionen om produktionsdjur och robusthet. Ett resilient djur blir då ett djur som fortsätter producera trots infektion, stress eller miljöförändringar.

Det synsättet har varit praktiskt användbart inom avel och produktionsoptimering, inte minst i takt med att sensorer och precisionsövervakning blivit vanligare inom lantbruket. Men forskarna pekar samtidigt på en viktig risk: hög produktion är inte nödvändigtvis samma sak som god välfärd. Ett djur kan upprätthålla prestation trots att det samtidigt har nedsatt välbefinnande.

Här kommer nästa dimension av resiliens in: den psykologiska.

Inom veterinärprofessionen används begreppet ofta för att beskriva människors förmåga att hantera motgångar, emotionell belastning och hög arbetsstress. Artikeln beskriver hur veterinärer i dag inte bara förväntas behandla djur, utan också bära ett stort emotionellt ansvar gentemot djurägare, lantbrukare och samhälle. Veterinärer fungerar ofta som rådgivare, stödpersoner och ibland även ”oavsiktliga terapeuter” åt människor i kris.

Forskarna kopplar detta till den växande litteraturen om utbrändhet, compassion fatigue och psykisk ohälsa inom veterinärprofessionen. Samtidigt riktar de kritik mot att resiliens ibland används på ett sätt som gör problemen individuella snarare än strukturella.

Om fokus enbart ligger på att veterinärer ska bli bättre på att ”hantera pressen” finns en risk att frågor om arbetsmiljö, bemanning, ekonomi och organisationskultur hamnar i bakgrunden.

Artikeln breddar därefter perspektivet ytterligare till One Health och socio-ekologisk resiliens. Här diskuteras veterinärmedicinens roll i frågor som zoonoser, antibiotikaresistens, klimatförändringar och livsmedelssäkerhet. Veterinärer beskrivs som centrala aktörer i arbetet med att göra både samhällen och livsmedelssystem mer motståndskraftiga mot framtida kriser.

Men även här uppstår frågor om ansvar och rättvisa.

Forskarna lyfter fram att resiliens inte automatiskt betyder att ett system är bra eller rättvist. Ett system kan ha hög resiliens samtidigt som det bygger på stora belastningar för djur, människor eller miljö. Därför menar de att veterinärmedicinen behöver förhålla sig mer kritiskt till vilka former av resiliens som faktiskt eftersträvas, och till vilket pris.

Kanske är det också därför begreppet blivit så stort i vår tid. Resiliens handlar ytterst inte bara om att stå emot kriser, utan om vilka kriser som accepteras som normala

Referens:Keens Caballero H, Browning H, Lambton S, Maye D, Roe E. Resilience Ontologies in Veterinary Science: How They Shape the Way We Address Resilience. Veterinary Sciences. 2026; 13(5):471.