Törst är kroppens viktigaste försvar mot stigande natriumkoncentration. Om förmågan att känna törst försvinner kan ett vattenunderskott därför utvecklas till svår hypernatremi, även om djuret har tillgång till vatten.

Tillståndet kallas adipsi och orsakas av en störning i törstregleringen i hypotalamus. Hos hund har det främst beskrivits i samband med medfödda missbildningar i framhjärnan. Förvärvad adipsi hos vuxna och äldre hundar är betydligt mer ovanlig.

Gyo-Bin Choo och hans kollegor beskriver nu en nioårig kastrerad blandrashund som remitterades till Kangwon National University Veterinary Teaching Hospital i Sydkorea. Hunden var slö, åt dåligt, kräktes och kunde inte längre stå. Den hade också intermittenta skakningar och drack inte frivilligt.

Natriumkoncentrationen var 192

Under månaderna före insjuknandet hade hunden periodvis druckit och urinerat mer än vanligt. Vattenintaget minskade därefter gradvis och upphörde slutligen helt, trots att djurägaren försökte få hunden att dricka.

Vid ankomsten var hunden mager och måttligt uttorkad. Natriumkoncentrationen i blodet var 192 mmol per liter, jämfört med laboratoriets referensintervall på 139–151. Även kloridkoncentrationen var förhöjd.

Forskarna bedömde att hypernatremien främst hade uppkommit genom vattenbrist. Förhöjd aldosteronproduktion ansågs osannolik eftersom aldosteronvärdet låg inom referensintervallet och hunden varken hade hypokalemi eller högt blodtryck.

Undersökningarna visade samtidigt förhöjda kortisolkoncentrationer efter ACTH-stimulering och bilateralt förstorade binjurar. Fynden talade för hypofysberoende hyperadrenokorticism. Hunden hade också tecken på samtidig pankreatit.

Tumör tryckte mot hypotalamus

Hypernatremien korrigerades kontrollerat med intravenös vätskebehandling och täta kontroller av elektrolyter och neurologiskt tillstånd. Under tre dygn sjönk natriumkoncentrationen från 192 till 163 millimol per liter utan rapporterade neurologiska komplikationer. Även hundens aptit och allmäntillstånd förbättrades.

Efter den inledande stabiliseringen undersöktes hjärnan med magnetkamera och datortomografi. Då sågs en förändring i och ovanför hypofysen, omkring två centimeter stor, med tryck mot närliggande delar av hypotalamus.

Forskarna bedömde förändringen som ett hypofysmakroadenom. Eftersom hypotalamus innehåller osmoreceptorer som medverkar i törstregleringen ansågs trycket från tumören vara den mest sannolika förklaringen till adipsin och därmed hypernatremien.

Någon vävnadsanalys gjordes dock inte. Det går därför inte att slå fast exakt vilken typ av tumör det rörde sig om.

Vatten fick ges aktivt

Djurägaren avböjde kirurgi och strålbehandling. Hunden behandlades i stället med trilostan mot hyperkortisolismen och dopaminagonisten kabergolin, som i vissa fall har använts vid hypofystumörer.

En uppföljande datortomografi efter omkring fyra månader visade att förändringen hade minskat något. Hundens spontana drickande återkom delvis, men törstfunktionen normaliserades inte helt. Djurägaren behövde därför fortsätta se till att hunden fick i sig tillräckligt med vatten.

Med denna hjälp låg natriumkoncentrationen omkring 150 millimol per liter under uppföljningen. Hunden följdes i nio månader.

Att tumören minskade något samtidigt som drickandet förbättrades stöder misstanken om ett samband, men bevisar den inte. Förändringarna kan inte heller tillskrivas något av läkemedlen med säkerhet eftersom rapporten gäller en enda patient och saknar jämförelsegrupp.

Flera osäkerheter återstår

Forskarna mätte varken argininvasopressin, AVP, eller urinens osmolalitet. Adipsisk central diabetes insipidus kunde därför inte uteslutas fullständigt. Att natriumkoncentrationen kunde hållas stabil genom tillfört vatten utan behandling med desmopressin gjorde dock central diabetes insipidus mindre sannolik enligt författarna.

Fallet ger inga uppgifter om hur vanligt tillståndet är eller vilken prognos hundar med motsvarande förändringar har. Det visar inte heller att alla äldre hundar med minskat vattenintag behöver avancerad bilddiagnostik.

Den kliniska lärdomen är i stället att ett oväntat eller fortskridande bortfall av törst kan vara ett betydelsefullt neurologiskt symtom. Vid kvarstående hypernatremi och adipsi kan intrakraniell sjukdom därför behöva övervägas, särskilt om vanligare orsaker till vattenbrist eller natriumöverskott inte förklarar fynden.

Fallet belyser också riskerna vid behandlingen. Vid mer långvarig hypernatremi anpassar sig hjärnans celler till den höga osmolaliteten. En alltför snabb sänkning av natriumkoncentrationen kan då orsaka hjärnödem och allvarlig neurologisk skada. Fallrapporten bör därför ses som ett diagnostiskt exempel, inte som ett generellt behandlingsprotokoll.

Studien finansierades med ett forskningsanslag från den sydkoreanska staten. Författarna uppgav inga intressekonflikter.

Referens
Choo GB, Choi BK, Choi S, Noh D, An JH. Severe Hypernatraemia Secondary to Adipsia Associated With a Pituitary Macroadenoma in a Dog: A Case Report. Vet Med Sci. 2026;12(5).