Förvildade grisar kan bära smittämnen som drabbar både djur och människor. Samtidigt är det svårt att övervaka infektioner i fritt levande populationer. Proverna samlas ofta in där djur råkar finnas tillgängliga, vilket kan göra det svårt att avgöra om geografiska skillnader är verkliga eller beror på ojämn provtagning.

Andrew Bengsen och hans kollegor undersökte därför om en mer systematisk övervakning kunde användas för att kartlägga exponeringen för flera zoonotiska bakterier hos förvildade grisar i den australiska delstaten New South Wales.

Forskarna riktade framför allt in sig på Brucella suis och patogena leptospirer. B. suis orsakar brucellos hos gris och kan även infektera människor och hundar. Leptospirer kan orsaka sjukdom hos bland annat människor, hundar, nötkreatur och grisar.

Provtagningen styrdes av risk

Mellan december 2022 och april 2026 samlades blod från 2 548 förvildade grisar. Djuren hade dödats genom fångst och avlivning, skytte från marken eller luften samt förgiftade beten inom riktad provtagning och olika bekämpningsinsatser.

Övervakningen utformades för att både täcka delstaten geografiskt och prioritera områden där sannolikheten att upptäcka nya eller införda djursjukdomar bedömdes vara hög.

New South Wales delades in i 1 873 sexkantiga områden om cirka 458 kvadratkilometer. Varje område fick ett riskvärde baserat på bland annat den förväntade tätheten av förvildade grisar, getter och hjortdjur samt förekomsten av nötkreatur, får, försäljningsplatser, foderanläggningar och grisbesättningar.

Riskvärdena uppdaterades var tredje månad utifrån hur mycket provtagning som hade genomförts. På så sätt kunde insatserna styras mot områden med hög förväntad risk utan att den breda geografiska täckningen gick förlorad.

Olika geografiska mönster

Av de 2 397 prover som analyserades för B. suis var 170 positiva, vilket motsvarade en ojusterad seroprevalens på 7,1 procent. När forskarna tog hänsyn till testernas känslighet och specificitet beräknades den justerade seroprevalensen till 16 procent.

Exponeringen var tydligt koncentrerad till den nordöstra delen av New South Wales. Den var också starkt förknippad med den uppskattade lokala tätheten av förvildade grisar. Forskarna fann dessutom positiva djur utanför bakteriens tidigare kända utbredningsområde, vilket kan tyda på fortsatt geografisk spridning.

För leptospiren Leptospira interrogans serovar Pomona var mönstret annorlunda. Antikroppar påvisades över stora delar av delstaten och hos drygt hälften av de undersökta djuren. Den lokala, modellerade sannolikheten för ett positivt prov varierade dock från knappt 4 till närmare 98 procent.

Antikroppar mot serovarerna Hardjo och Tarassovi var betydligt ovanligare och mer geografiskt begränsade. Forskarna undersökte även exponeringen för Coxiella burnetii, som orsakar Q-feber, men fann få positiva prover.

Visar tidigare exponering

Resultaten visar inte hur många grisar som bar på bakterierna eller kunde sprida dem vid provtagningen. Serologin påvisar antikroppar och visar därmed tidigare exponering, inte nödvändigtvis pågående infektion eller utsöndring av smittämnen.

Kartorna beskriver följaktligen den modellerade sannolikheten för seropositivitet. De mäter inte den faktiska risken för att en människa, hund eller ett lantbruksdjur ska smittas.

Även den justerade seroprevalensen måste tolkas försiktigt. För B. suis byggde korrigeringen på en antagen känslighet på 39 procent för de två serologiska tester som användes i kombination. Det förklarar varför den justerade skattningen blev betydligt högre än andelen positiva prover.

Studien omfattade dessutom drygt tre år utan att modellerna tog hänsyn till tidsmässiga eller säsongsbundna förändringar. Regn och översvämningar kan exempelvis påverka förekomsten av leptospirer. Provtagningsmetoderna varierade också, och vissa delar av delstaten var sämre representerade än andra.

Metoden är den svenska poängen

Det australiska smittläget kan inte överföras till Sverige. I SVA övervakning 2025 analyserades 245 svenska vildsvin för B. suis. Resultaten innebar att förekomsten i den svenska vildsvinspopulationen bedömdes vara lägre än 2 procent med 99 procents säkerhet.

Den svenska relevansen ligger i stället i arbetssättet. Genom att förena riktad provtagning, lokal kunskap om viltpopulationen och geografiska modeller kunde forskarna peka ut områden där fortsatt övervakning och förebyggande information gjorde störst nytta.

Samma princip kan användas för andra smittämnen och anpassas när ett nytt hot uppstår. Metoden kan också bidra till att skilja mellan områden där ett smittämne sannolikt saknas och områden där frånvaron av fynd snarare beror på otillräcklig provtagning.

Forskarna framhåller särskilt nyttan för lantbruksdjur, jägare, jakthundar och veterinärer. Studien ger däremot inget stöd för att införa motsvarande bekämpningsåtgärder i Sverige. Sådana beslut måste utgå från svenska smittdata och väga in både djurvälfärd och jaktetik.

Den riktade delen av den australiska provtagningen hade godkänts av en djurförsöksetisk kommitté. Opportunistiska prover kom från djur som hade dödats inom andra myndigheters bekämpningsinsatser.

Referens
Bengsen AJ, Comte S, Parker L, Brausch C, Silva F, Suann M, Westman ME, Geoghegan J, Powell R, Forsyth DM, McLeod SR. Spatial heterogeneity in exposure to Brucella suis and pathogenic leptospires in feral pigs across New South Wales. Aust Vet J. 2026.