Hemolys, det vill säga sönderfall av röda blodkroppar som frigör hemoglobin i serum, är den vanligaste preanalytiska felkällan vid klinisk kemisk diagnostik. Det kan uppstå vid provtagning, transport eller hantering av blodprov och leder till att hemoglobin, kalium och andra intraerytrocytära substanser kontaminerar provet. Resultatpåverkan varierar kraftigt beroende på biomarkör.

I sin studie publicerad 2026 undersökte Eriksson Åkerström hur hemolys påverkar 30 olika klinisk-kemiska parametrar i serumprover, och fastställde den högsta acceptabla graden av hemolys för varje biomarkör. Studien är utförd inom veterinärmedicinskt sammanhang.

Resultaten visar att toleransen varierar kraftigt mellan biomarkörerna. Enzymer som AST, LDH och kalium är känsliga redan vid låga hemolysgrader, medan andra parametrar som albumin och kreatinin tolererar mer hemolys utan kliniskt signifikant påverkan på resultaten. Studien ger konkreta tröskelvärden som kan vägleda beslut om ett hemolyserat prov bör kasseras, kommenteras eller accepteras.

För kliniskt verksamma veterinärer är detta ett praktiskt verktyg. I stället för att schablonmässigt avfärda alla hemolyserade prover, eller tvärtom rapportera resultat utan att reflektera över interferens, kan man nu göra ett mer differentierat bedömning baserat på vilka analyser som efterfrågas och graden av hemolys.

Studien är utförd i Sverige, vilket gör fynden direkt applicerbara på svenska förhållanden och de analysplattformar som används här. En begränsning är att studien avser in vitro-inducerad hemolys, vilket inte alltid speglar klinisk hemolys exakt. Dessutom gäller resultaten specifika analysmetoder och instrument, tröskelvärden kan variera om man använder annan utrustning.Referens
Eriksson Åkerström T. The effect of hemolysis in serum on clinical chemistry parameters in veterinary medicine. 2026. Institutionen för medicinsk cellbiologi, Uppsala universitet