Tularemi, i Sverige mer känt som harpest, orsakas av bakterien Francisella tularensis och förekommer i stora delar av norra halvklotet. Sjukdomen är endemisk i flera europeiska länder och cirkulerar framför allt bland vilda djur, där harar utgör en viktig reservoar.

I den aktuella studien analyseras data från både människor och djur i den tyska delstaten Baden-Württemberg under en tioårsperiod. Genom att kombinera epidemiologisk övervakning med helgenomsekvensering av bakterien visar forskarna hur smittan rör sig mellan djur och människa. Humanisolat visade sig ofta vara genetiskt nära besläktade med stammar från harar, vilket stärker bilden av harpest som en klassisk zoonos med tydlig koppling mellan vilt och människa.

Samtidigt nyanserar resultaten den traditionella bilden av hur smittan sprids. Av de fall där exponering kunde fastställas var den vanligaste smittvägen bett från leddjur som fästingar och mygg, medan direktkontakt med vilda djur rapporterades mer sällan. Det innebär att risken för smitta inte enbart är kopplad till hantering av harar, utan i hög grad också till vistelse i miljöer där smittan cirkulerar.

Kliniskt kännetecknas tularemi ofta av feber och svullna lymfknutor, men symtombilden kan variera beroende på smittväg och infektionsport. I studien var en majoritet av patienterna sjukhusvårdade, och fördröjd diagnos var inte ovanlig, vilket visar på behovet av ökad medvetenhet inom både human- och veterinärmedicin.

Data visar också en ökande trend av rapporterade fall över tid, vilket kan spegla både en verklig ökning och förbättrad diagnostik. Samtidigt pekar forskarna på att klimatförändringar kan påverka sjukdomens utbredning genom att förändra förekomsten och aktiviteten hos vektorer som fästingar och mygg.

För svenska förhållanden är resultaten högst relevanta. Harpest förekommer återkommande i Sverige, och studien illustrerar vikten av ett One Health-perspektiv där human- och djurhälsa analyseras tillsammans. Den visar också att fokus på smittskydd bör omfatta både kontakt med vilda djur och exponering för vektorer i miljön.

Referens

Nothdurfter S, Linde J, Sting R, et al. Epidemiology of Tularemia among Humans and Animals, Baden-Wuerttemberg, Germany, 2012-2022. Emerg Infect Dis. 2025;31(4):678-688.