När en misstanke om fågelinfluensa, mjältbrand eller mul- och klövsjuka uppstår hamnar veterinären plötsligt i centrum för en situation där stora ekonomiska värden, djurvälfärd och samhällsintressen står på spel. Samtidigt förväntas arbetet ofta utföras av veterinärer vars huvudsakliga vardag annars består av kliniskt arbete ute på gårdar eller kontrollarbete på slakterier.

Det är utgångspunkten för två nya svenska kvalitativa studier från SLU- och UU-forskarna Hedvig Gröndal, Susanna Sternberg Lewerin och Valentin Öckinger, publicerade i Preventive Veterinary Medicine. Tillsammans ger de en ovanligt detaljerad bild av hur svenska veterinärer själva upplever arbetet med så kallade Emergency Animal Diseases (EAD), epizootier som omfattas av omfattande lagstiftning och myndighetsåtgärder.

I den första studien ligger fokus på arbetsbelastning, ansvar och beslutsfattande. Den andra studien, som bygger på samma intervjumaterial, undersöker i stället de relationella dimensionerna av arbetet: kontakten med lantbrukare, balansen mellan stöd och myndighetsutövning och det emotionella arbete som följer med stora smittutbrott.

Forskarna intervjuade 19 svenska veterinärer mellan 2022 och 2024. De flesta arbetade kliniskt inom lantbrukets djur, medan fyra arbetade som officiella veterinärer på slakteri. Samtliga hade erfarenhet av misstänkta eller konstaterade fall av allvarliga smittsamma djursjukdomar, framför allt högpatogen aviär influensa (HPAI).

”Som att vara ständig jour”

Ett tydligt tema i materialet är hur veterinärerna beskriver relationen till djurägarna som A och O för att smittskyddsarbetet ska fungera i praktiken.

Många veterinärer beskriver hur de försöker arbeta tillsammans med lantbrukarna snarare än ”ovanifrån”. De vill inte uppfattas som myndighetspersoner som ”kommer för att ställa till problem”, utan som personer som hjälper gården genom en mycket svår situation.

I flera intervjuer framträder också hur omfattande stödet till djurägare kan bli under ett utbrott. En veterinär beskriver arbetet under ett HPAI-utbrott som att vara ”ständigt jourhavande” för bonden:

– We were talking at least five or six times a day. And then there was email contact. And it was nights and evenings and, whether it was Saturday or not, it didn’t matter, right.

Det handlade inte bara om praktiska frågor kring restriktioner, provtagning och sanering, utan också om att hjälpa människor genom en känslomässigt mycket pressad situation.

Forskarna beskriver detta som ett slags ”relationellt arbete”, ett arbete som sällan syns i beredskapsplaner eller myndighetsdokument, men som i praktiken är avgörande för att smittbekämpningen ska fungera. En veterinär berättar att hon snarare såg sig som någon som ”håller bonden i handen” än någon som ger order.

Myndighet men ändå inte

Samtidigt visar studierna att veterinärerna ofta hamnar i en komplicerad mellanposition.

De ska företräda lagstiftning och myndighetsbeslut, men samtidigt försöka behålla ett fungerande samarbete med djurägaren. Det kan handla om att stoppa transporter, förbjuda leveranser, införa restriktioner eller besluta om avlivning av hela besättningar.

En veterinär beskriver känslan av att stå ”mitt emellan” lantbrukaren och Jordbruksverket:

– I’m standing somewhere in the middle between the [farm] owner and the Board of Agriculture. Sometimes the owner wants to do one thing, and the Board doesn’t.

Flera veterinärer beskriver hur de försöker hantera situationen genom att framställa sig själva som budbärare snarare än beslutsfattare. De hänvisar till lagstiftning eller myndighetsbeslut för att skapa viss distans till de krav som ställs.

Forskarna kopplar detta till tidigare internationell forskning där veterinärer beskrivits som ”in-betweeners”, alltså personer som fungerar som buffert mellan myndigheter och drabbade djurägare.

Det blir särskilt tydligt när ekonomiska frågor kommer in i bilden. Under saneringsarbetet avgör veterinärens bedömningar ofta vilka kostnader som ska ersättas av staten och vilka som inte ska det. Det kunde skapa stark press från djurägare, samtidigt som veterinärerna kände ansvar inför staten att inte godkänna onödiga åtgärder.

Erfarenhet spelar stor roll

Studierna visar också att erfarenhet verkar ha stor betydelse för hur väl veterinärerna klarar att navigera dessa situationer.

De veterinärer som hade arbetat länge med lantbrukets djur beskrev ofta att de hade lättare att skapa förtroende och att stå fast vid svåra beslut. De upplevde att de redan hade lantbrukarnas respekt och därför lättare kunde få gehör även i pressade situationer.

Yngre veterinärer beskrev däremot större osäkerhet, särskilt vid första mötet med ett större epizootiutbrott. Några berättade att de hade svårt att hävda sin auktoritet när lantbrukare ifrågasatte beslut eller rutiner.

En veterinär reflekterade också över att kön sannolikt spelade roll i mötet med vissa lantbrukare, där hon som ung kvinnlig veterinär upplevde att hon inte togs på samma allvar.

Skillnader mellan gård och slakteri

Studierna visar samtidigt tydliga skillnader mellan veterinärer ute på gårdar och veterinärer på slakteri.

Distriktsveterinärer och andra kliniskt arbetande veterinärer beskrev ofta relationen till lantbrukarna som nära och långsiktig. Många kände gårdarna sedan tidigare och hade byggt upp relationer över tid.

Slakteriveterinärerna arbetade däremot i en permanent kontrollfunktion. En veterinär liknade situationen vid att ”ha en polis i baksätet när man kör bil”.

Även om goda relationer och samarbete var viktiga också där, fanns en tydligare distans. Slakteriveterinärerna beskrev framför allt praktiskt stöd och kommunikation och inte samma typ av emotionellt stöd som veterinärerna ute på gårdarna.

Forskarna menar att skillnaderna visar hur veterinärens institutionella roll påverkar vilka typer av relationer som blir möjliga och förväntade.

En svensk särmodell

En viktig bakgrund till resultaten är också hur det svenska systemet är organiserat.

I vissa länder finns särskilda statliga veterinärer som huvudsakligen arbetar med epizootibekämpning. I Sverige ligger ansvaret däremot i stor utsträckning på veterinärer som annars arbetar kliniskt eller med ordinarie kontrollverksamhet.

Forskarna menar att det sannolikt förstärker de relationella dimensionerna av arbetet. Veterinärerna går från vardaglig rådgivning och kliniskt arbete till att plötsligt behöva införa långtgående restriktioner och ibland övervaka avlivning av hela djurgrupper.

Samtidigt verkar just de etablerade relationerna också vara en viktig anledning till att systemet fungerar. Förtroendet mellan veterinär och djurägare gör det lättare att få till praktiskt fungerande lösningar kring exempelvis smittgränser, sanering och rörelserestriktioner.

Forskarna lyfter därför fram att relationell och kommunikativ kompetens borde få större plats i veterinär utbildning och beredskapsarbete. Det räcker inte med teknisk kunskap om smittskydd och lagstiftning; veterinärer behöver också vara rustade för att hantera konflikter, oro och svåra samtal under mycket pressade förhållanden.

Samtidigt menar forskarna att utbildning aldrig helt kan ersätta erfarenhet. Första gången man hanterar ett epizootiutbrott kommer, enligt dem, att vara stressande för veterinären.

Referenser

1. Valentin Öckinger, Susanna Sternberg Lewerin, Hedvig Gröndal, Swedish veterinarians’ perspectives on the work with Emergency Animal Diseases – part 1: Workload, task demands, and decision-making, Preventive Veterinary Medicine, Volume 252, 2026.

2. Hedvig Gröndal, Valentin Öckinger, Susanna Sternberg Lewerin, Swedish veterinarians’ perspectives on the work with Emergency Animal Diseases: part 2 – Crucial relationships and the position in-between, Preventive Veterinary Medicine, Volume 254, 2026. https://doi.org/10.1016/j.prevetmed.2026.106910.