Parthenogenes, ibland kallad jungfrufödsel, innebär att ett ägg utvecklas till en avkomma utan befruktning av spermier. Fenomenet är känt hos flera ryggradsdjur, men inte hos däggdjur, och förekommer antingen som obligat strategi eller som fakultativ parthenogenes – där honor normalt förökar sig sexuellt men i vissa situationer kan reproducera sig asexuellt.

I den aktuella studien beskriver forskare för första gången återkommande, genetiskt verifierad fakultativ parthenogenes hos den släthaj som på svenska ofta benämns släthaj eller vanlig glatthaj (Mustelus mustelus). Två honor som hållits i samma akvarium i Italien i över ett decennium, helt utan tillgång till hanar, gav upphov till ungar nästan årligen under perioden 2016–2023.

Genetiska analyser utesluter spermielagring

Hos flera hajarter är långvarig spermielagring känd, ibland i flera år, vilket initialt gör det svårt att avgöra om en till synes könlös fortplantning i själva verket bygger på tidigare parning. I detta fall användes 13 artspecifika mikrosatellitmarkörer för att analysera arvsmassan hos både mödrar och avkommor.

Resultaten visade att samtliga analyserade ungar var homozygota i samtliga genetiska markörer, ett mönster som är typiskt för så kallad terminal fusion automixis – en form av parthenogenes där den diploida kromosomuppsättningen återskapas genom sammansmältning av äggets egna kärnstrukturer. Därmed kunde långvarig spermielagring uteslutas som förklaring.

Samtliga parthenogenetiskt födda ungar var honor. Endast en av dem överlevde längre än några dagar och var vid studiens slut tre år gammal.

Biologisk flexibilitet – men till vilket pris?

Att parthenogenes kan fungera som en alternativ reproduktiv strategi vid avsaknad av hanar kan i teorin vara gynnsamt för artens kortsiktiga fortlevnad. Samtidigt innebär denna form av reproduktion en kraftig minskning av genetisk variation, vilket kan leda till ökad förekomst av recessiva genetiska defekter och försämrad anpassningsförmåga.

För Mustelus mustelus, som är klassad som hotad (Endangered) av IUCN, är detta särskilt relevant. Arten kännetecknas av långsam könsmognad, låg reproduktionstakt och lång generationstid, faktorer som redan gör populationerna sårbara för överfiske. Parthenogenes kan därför ses som ett tecken på biologisk anpassningsförmåga – men också som en potentiell återvändsgränd ur ett bevarandeperspektiv.

Även om de aktuella observationerna gjordes i fångenskap, finns det tidigare rapporter om parthenogenes hos vilda hajarter i starkt decimerade populationer, vilket gör resultaten relevanta även utanför akvariemiljöer.

Vetenskapliga begränsningar och fortsatt forskning

Studien bygger på ett mycket begränsat antal individer och observationer från fångenskap, vilket gör att resultaten inte utan vidare kan generaliseras till vilda populationer. Samtidigt möjliggör just akvariemiljön en detaljerad långtidsuppföljning som är svår att uppnå i det fria.

Författarna pekar på behovet av fortsatt forskning om hur vanligt parthenogenes är hos elasmobrancher, vilka miljöfaktorer som kan utlösa fenomenet och vilka långsiktiga konsekvenser det får för populationers genetiska hälsa.

Referens (Vancouverstil):
Esposito G, Meletiadis A, Sciuto S, et al. First report of recurrent parthenogenesis as an adaptive reproductive strategy in the endangered common smooth-hound shark Mustelus mustelus. Sci Rep. 2024;14:17171. doi:10.1038/s41598-024-67804-1.